Brun hund i skogen med tungan ute

Två arter - två livsstilar

I Sverige lever två olika arter av harar: skogshare (Lepus timidus) och fälthare (Lepus europaeus). De är vilda däggdjur som spelar en viktig roll i våra ekosystem – både som växtätare och som föda för rovdjur. Trots sin snabbhet och vaksamhet är de sårbara för hot som trafik, jakt, klimatförändringar och förlust av livsmiljöer.

Skogsharen

Skogsharen är Sveriges ursprungliga hare.

Den är kompaktare än fältharen, har kortare öron och en helt vit svans som påminner om en liten boll när den rör sig. Under vintern byter skogsharen till en helvit päls i norra Sverige – en effektiv kamouflage i snötäckta landskap. I södra Sverige är vinterpälsen ofta mer spräcklig i grått och vitt, anpassad efter snöfattigare förhållanden. Skogsharens ögon är mörkt rödbruna utan tydlig kontrast mellan iris och pupill.

Skogsharen är numera rödlistad som Nära hotad (NT) i Sverige enligt Artdatabanken, och är upptagen i bilaga III i habitatdirektivet.

Gullig brun kanin äter kvist Stiftelsen Svenska Djurfonden
Brun ko tittar upp från en flock andra kor

Fältharen

Fältharen är en införd art i Sverige som började spridas under 1800-talet.

Den är större, med längre öron och längre svans med svart ovansida. Pälsen är spräckligt gråbrun året om, ibland med rostgula inslag. Fältharen trivs bäst i öppna marker, särskilt jordbrukslandskap, och är vanligast i södra och mellersta Sverige.

I takt med att klimatet förändras och vintrarna blir mildare, har fältharen börjat konkurrera ut skogsharen i vissa delar av landet. Den vita vinterpälsen som tidigare var en styrka för skogsharen, blir istället ett avslöjande drag när snön uteblir – vilket ökar risken för predation. 

Jämförelse mellan arterna

Egenskap

Skogshare (L. timidus)

Fälthare (L. europaeus)

Inhemsk art

Ursprung

Införd art

Storlek

2-4 kg
3-5 kg

Svans

Kort, helvit
Längre, svart ovansida

Ögon

Vinterpäls

Helvit (i norr)

Utbredning

Gråbrun
Mörkt rödbruna
Ljus iris, tydlig kontrast
Norra Sverige
Södra och mellersta Sverige

Harens liv – och harungarnas unika start

Både skogs- och fältharen får flera kullar per år, vanligtvis 2–5 ungar per kull. Harungarna föds ovan jord – fullt pälsade, med öppna ögon – redo att gömma sig i gräsfördjupningar, så kallade legor.Till skillnad från många andra däggdjur är harens modersbeteende mycket diskret: honan besöker sina ungar bara en gång per dygn för att låta dem dia, ofta nattetid. Därför ser vi sällan mamman, vilket lätt leder till den felaktiga uppfattningen att ungarna är övergivna.Om du hittar en harunge som är pigg, inte skadad och ligger stilla – låt den vara. Mamman finns med största sannolikhet i närheten.

Ekologi och roll i naturen

Harar är strikt växtätande och äter främst örter, ris, unga kvistar och bark. Skogsharen föredrar skogsmark med lövinslag, medan fältharen gärna håller till i öppna jordbrukslandskap. Båda arterna använder sig av cecotrofi, vilket innebär att de återför näring genom att äta vissa av sina avföringskulor.

Visste du att...

  • En hare kan springa i upp till 70 km/h – snabbare än ett rådjur.
  • De kan göra snabba sicksackrörelser för att undkomma rovdjur.
  • Harens framtänder växer hela livet, precis som hos många gnagare.

Hare eller kanin – vad är skillnaden?

Vildkaninen (Oryctolagus cuniculus) är en annan art inom familjen harar och kaniner, men skiljer sig tydligt från både skogs- och fälthare. Den är en främmande art i Sverige, med mycket hög risk för invasivitet, och förekommer främst i de sydligaste delarna av landet.Till skillnad från harar lever vildkaniner i kolonier och gräver omfattande underjordiska gångsystem. Vid fara flyr de ner i sina bon, medan harar istället flyr till fots med imponerande hastighet – ibland upp till 70 km/h.Vildkaninen är mindre än hararna, med kortare öron utan svarta spetsar och kortare bakben. Pälsen är brungrå med ljus undersida, och svansen ser vit ut med svart ovansida, även om det svarta sällan syns tydligt.

Egenskap

Hare

Kanin

Pälsad, öppna ögon

Födsel

Naken, blinda

Födelseplats

Ovan jord
Under jord (i bo)

Socialt liv

Ensamlevande
Lever i kolonier

Hastighet

Upp till 70 km/h
Upp till 40 km/h

Har du hittat en övergiven eller skadad hare?

Läs mer här

Lagstiftning

Vilda harar är skyddade enligt jaktlagstiftningen (jaktlagen SFS 1987:259 och jaktförordningen SFS 1987:905). Det innebär att det inte är tillåtet att fånga in, hålla i fångenskap eller avliva vilda harar utan särskilt lagstöd. All vård av skadade vilda harar måste ske av, eller i samråd med, en viltrehabiliterare som har tillstånd för arten.

48-timmarsregeln

Enligt Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:20) får du som privatperson tillfälligt ta hand om ett vilt djur i upp till 48 timmar – men endast i syfte att snarast kontakta en godkänd viltrehabiliterare. Det är inte tillåtet att hålla ett vilt djur i fångenskap för sällskap, hobby eller “för att se hur det går”.

Avlivning av skadat vilt

Om ett djur påträffas i ett sådant tillstånd att det omedelbart måste avlivas av djurskyddsskäl, får vem som helst utföra detta – även på annans mark. Men det kräver att du kan motivera varför avlivning var nödvändig och att du agerat med djurets bästa i åtanke.

Om du saknar erfarenhet eller kunskap att fatta ett sådant beslut bör du alltid kontakta någon av nedanstående:

  • En viltrehabiliterare
  • Kommunens viltvårdare
  • Polismyndigheten
Close Cookie Preference Manager
Inställningar för cookies
Genom att klicka på "Acceptera cookies" samtycker du till att cookies lagras på din enhet för att förbättra webbplatsnavigering, analysera webbplatsanvändning och hjälpa till med vår marknadsföring. Se vår personuppgiftspolicy.
Endast nödvändiga (alltid aktiv)
Cookies som krävs för att möjliggöra grundläggande webbplatsfunktionalitet.
Made by Flinch 77
Oops! Something went wrong while submitting the form.